nataliehall.blogg.se

Har fått jätte bra respons genom min vikt resa och det är super kul, många vill ha tips och råd både hur jag gör, kosten och träning, motivation osv.

Idag tänkte jag berätta lite ifrån början hur allt starta.

 

Egentligen har jag alltid sätt mig själv som överviktig, även om jag inte var det när jag var lite. Jag har alltid varit självkritisk mot mig själv och som dom flesta gör så jämför man sig med sina vänner, klasskamrater ja alla i sin ålder, även dom som är äldre. Det var egentligen i grundskolan som jag insåg att jag ser inte ut som alla andra, men det var inte riktigt då som man liksom tänkte sig själv som överviktig och man åt inte särskilt onyttigt eller så. Man sportade rätt mycket med olika aktivitet och var ute dagligen och lekte.

 

I högstadiet kom ju det här med egna pengar, vill vara en i gänget, inte äta i skolan för det gjorde inte dom andra och maten var inte så god. Ibland var man utanför och hade ingen att hänga med och sitta ensam i matsalen ville man ju inte göra och inte ta för mycket mat och speciellt inte av sånt som ingen annan gilllade. Så då blev det att man började handla i skolans cafeteria och det var ju inga nyttiga saker det kunde vara glass, godis, kakor ja allt möjligt.

Det var då som folk började se att man började lägga på sig, fast man själv  inte riktigt kunde se det just då.

Det var mer när det kom kommentarer på hur man såg ut. Jag visste att jag inte var smal och det enligt många var fel, så var min känsla iallafall, från sättet man såg på mig. Man skulle ju se ut som alla andra, vara som alla andra.

Där började också mitt socker behov komma. En slags tröst. Maten eller godis, ja allt onyttigt var min tröst, så jag började små äta hela tiden och smussla med det jag köpte.

Där så sportade jag lite grann också, men inte tillräckligt för att vågen skulle stå stilla.

 

En period i gymnasiet så kom jag ifrån allt det där med att små äta. Då var det fullt upp med läxor, vänner, killar osv och så hade man börjat röka mer så då blev det fokuset istället för mat. Men man blev absolut inte nyttig för det, för ofta så hoppade man över skolmaten och gick för att äta ute med en av mina äldsta vänner eller så var man bara ute i stan, eller så tog man något snabbt i skolans cafeteria. Men under den här tiden fortsatte jag ändå att träna på gym med pappa.

 

Under en annan period i gymnasiet gick min farmor bort och det var som en käftsmäll för mig. Vi har alltid stöttat varandra och varit där för varandra i vått och torrt och det var då jag började små äta igen, min tröst i livet. Sen ljusnade allting igen när jag träffade min första kärlek. Då behövde jag inte maten, då hade jag ju honom och mina vänner.

När han gjorde slut så tog det riktigt hårt på mig och då sjönk jag ännu längre ner i min håla och började på ruta ett igen med att trösta mig själv med mat.

 

 

Ett år efter gymnasiet, då tränade jag ännu mera med pappa på gym. Jag gick långa strandpromenader och lyckats låta bli allt små ätande under en längre period.

Jag liksom älskade att träna och röra på mig.

 

Sen träffade jag mitt ex och där ändrades allting.

Från att röra sig mycket till att inte göra det alls, jag var sjukskriven ofta bland annat för luftrörskatarr. Han ville inte laga någon mat utan det fick jag göra och när jag tröttnade på det så började vi beställa hem en massa mat. Det kunde vara pizza, hamburgare, thaimat osv och det kunde bli flera dagar i veckan.

Han började förändras både psykiskt och fysiskt och var inte alls snäll så till sist kunde jag inte se mig själv i speglen längre, detta var liksom inte jag. Vill jag leva så här? Kommer han att ändras?  Jag måste få ett slut på detta!

För då var jag så långt ner i skiten, så jag hade nog gått upp minst 10 kg sen jag träffade honom. Så jag tog modet och lämnade honom.